just for a moment I thought I found my way.

stundtals känns det som om två hjärtan slår i otakt i min bröstkorg.
som om det bubblar där inne.
och jag kan inte tänka mig att det är meningen att det ska vara så.
dessutom har jag nog en inflammation i tandköttet igen. ibland inbillar jag mig att det luktar hund om mig. vilket är så hjärtskärande osexigt att jag inte ens kan tänka på det.
och så var det det där med blåsan förstås.
och att jag i en stund av övermod trodde att allt var över och slut och bakom ryggen, i imperfekt.
att jag bemästrat monstret och så var det det.
men sanningen, sanningen är att jag måste limma händerna i fickorna för att inte göra sådant jag ångrar och varje gång telefonen låter, eller datorn, eller min mage säger mig att hon korsar genom bara periferin av hans tankar känns det som när man landar på raka ben.
en svallvåg av illamående som fortplantar sig från knäna upp genom ryggraden och sedan hugger till någonstans mittimellan skulderbladen.
och mitt huvud har blivit för litet och mina leenden fastnar halvvägs och jag pratar för gällt och ibland måste jag gömma mig och min gråt på toaletten.
i anteckningsboken skrev jag att lugn is the key to a healthy heartbeat och att "det var väl inte så svårt", som ett hån. såklart.
för det var det ju.
att bestämma över sina egna tankar och händer och orosmoln och betvinga saker som inte syns och knappt finns, som lever ett eget liv djupt gömda bland alla fullkomligt normala känslor och funktioner.
bara kryper fram ibland och pang pang, slår ut allt annat - rationalitet, förstånd.
och jag får hålla i mina egna händer och koncentrera mig på att hålla munnen stängd och allting inne.
tills det får nog och kryper tillbaks.
igen. och igen. och sedan igen, igen.
och imorgon ska det vara två grader.
hur var det med vår?