l'amour et la violance.

det snöar.
stora tussar som smälter redan innan de landar på marken.
och jag har bytt en fantomsvartsjuka mot någonting som är mycket svårare att handskas med. eller förstå.
och han kommer ständigt tillbaks senare och vi pratar då och min tunga hamnar i kläm mellan läpparna och allt är bara frågor jag inte vet om jag kan ställa.
för även mellan oss måste det väl få finnas utrymme. hemligheter. dåligt humör.
men jag känner mig som om jag balanserar på en väldigt tunn lina och frågorna bara växer och blir tyngre och han ser på mig från långt bort och säger ça va quand même, och vaddå quand même?
och längtar ihjäl mig efter att röra honom men bandlägger det och stoppar händerna i fickorna och visst ses sedan eller iglar mig fast med frågor och förslag och välmening och oro och båda två är lika fel.
men jag förstår inte.
och hur är det då meningen att jag ska kunna göra, säga, agera? vara?
hans ögon ser ut som tusen år och jag är bara tåspetsar och nervositet, ingen middag ikväll heller tack.
ingen fenix i sikte, med andra ord.
just nu. iallafall.