now you realize he’s not selling any alibis, as you stare into the vacuum of his eyes.

and say do you want to make a deal?
how does it feel?
to be on your own.
men jag är starkare än så.
och det är överraskande hur det blir när det händer som inte får, hur man innan det händer, när det fortfarande är helt och rent, får kramp bara av tanken på att det kunde vara annorlunda, att det kunde inte vara.
men sedan, efteråt, när allt är trasigt och smutsen sipprar upp genom golvet och man gråter de sista tårarna och ställer det sista ultimatumet och allting har tagit slut och är över och förbi.
när man torkar kinderna med handleden och låser käken och känner hur tårkanalerna torrläger sig själva, hur gråten rinner ut bakvägen, när det känns som om huvudet brunnit och ingenting finns kvar. när munnen är tömd på ord eftersom att allting sagts två gånger.
då förstår man plötsligt hur stark man är.
och hur stark överlevnadsinstinkten är.
för du står med hjärtat i handen och vill ge det till någon som inte tar emot det, och det är på avgrunden till någonting du trodde var hemskt farligt och skrämmande men du är ändå inte rädd.
inte för att vara ensam, inte för att han inte älskar dig längre, inte för någonting.
du är tömd och fylld på samma gång.
själv men inte ensam.
och du går vidare och du kan se på honom och veta att det här är hans förlust men allt är okej och det spelar ingen roll, egentligen, eller all men vad finns det för alternativ och du håller huvudet högt och så var det det.
om jag inte vore vuxen alltså.
men om det nu inte blir bra så är det väl ok. eftersom det måste vara det.
känns väldigt....spännande.
är det rätt ord?