eller jag önskar lite det.
nyss grät jag tills allt syre tog slut och huden i ansiktet plötsligt kändes istället för att som vanligt bara vara, finnas.
liksom darrade och stacks.
grannarna måste trott, ja vaddå? lustmord? i barbarellabemärkelsen. är det enda bemärkelsen?
nu sitter jag med ryggen mot elementet så det bränns, känner mig lobotomerad. tung. huvudet allt annat än på skaft.
och ljuset är kallt, blåaktigt, jag har ingen aning om när han kommer hem, inte sent säger han, och jag kan inte riktigt tro på att det här händer.
och kanske gör det inte det.
för vad är det jag tror?