don't they love you in mysterious ways?

jag somnade i solen, ryggen bränner.
och min kärleksförklaring börjar känns som ett antiklimax;
- jag älskar dig, jag vill ha dig, du gör mitt liv bättre!
- okej...vi får se.
som att vara på väg att smälla igen dörren, ändra sig och sedan dröja kvar i dörröppningen.
ställa ett ultimatum, ändå nöja sig med ett ickesvar.
det var ju inget ultimatum, men principen.
att ge någon sitt hjärta med ett bang och sedan stå kvar med det i handen, halvt utsträckt, väntandes, undra vad som händer nu.
förödmjukad, som att få tillbaks ett kanske på sin fråga chans lapp, vad ska man göra då?
sitta vackert medans kärleken bestämmer sig.
älskar, älskar inte...
och vad ska man känna sedan, tacksamhet?