the death sweat suits me, the death treath provides a thrill.

och sedan blir det svårare igen och andetagen fastnar i lungorna, i bröstkorgen, för stora för att få plats, för onda för att dras och det värker molande och gnagande tills det hugger till på riktigt och kroppen är någonting som håller dig fast och smärtan smyger bakom ryggen och du vet att den är där och väntar, att du inte kan värja dig. bara blunda, hålla andan när den kommer sköljande, försöka stå stadigt. inte försvinna.
ibland tror jag att hjärtat slutat slå, ibland bankar det som bubblor, dubbelt.
och jag undrar om det blir lättare, eller bara annorlunda.
om hålet i mig som är format efter honom kommer fylla sig själv, eller om det bara slutar värka.
och jag tänker att jag lurar mig själv, att det inte finns någonting som väntar i slutet av sommaren, i september, oktober, november, någonsin. att det är ett beslut jag låtsas bara är för nu, men att det inte finns någon återvändo, att det här inte alls rör sig om någon slags lease, with an option to buy som jag intalat mig själv, funnit tröst i.
egentligen gör ju inte det någon större skillnad, i september om det inte är meant har jag förhoppningsvis samlat mig själv och gått vidare till någon annanstans, men nu idag behöver jag få tro att vi verkligen kan hitta en gemensam väg, att vi det är det vi vill.
malmö är fint idag, jag lyssnar på mogwais don't cry cover, bara en gång, och jag uppdaterar inte mailboxen, och jag har förflyttat smsen till sparat, och jag gör planer och funderar och söker sommarjobb som vikarierande fastighetsskötare och tänker att det vore bra om jag reste någonstans. helt ensam.