do you believe in me enough to say something?

det vore lögn att säga att det händer speciellt mycket.
jag håller mig här mellan träpanelsväggarna, rör mig i en softad, solblekt färgskala, borstar imaginär sand från benen innan jag lägger mig. allt bara fladdrande gardiner och en öppen sekretär, helt tom på hemligheter.
solar i ett glömt hörn av trädgården, min hud en hemlighet under klänningen, mörka partier, vita partier, gyllenblekt fjun i ryggslutet. låtsas att jag arbetar, får ångest, tänker på vilka steg som behöver tas, på vilken slags människa jag vill vara.
och så mailar vi, och så väntar jag. på hans svar.
på vad som måste komma, för eller senare.
ett herregud, kom hem nu, snälla.
jag är inte säker på vad han väntar på, yrkesmässig stabilitet?
för det verkar inte handla om performancetjejen och det kan ju kännas som om att det gör all skillnad i världen, men egentligen?
mitt tålamod har blivit ändlöst med honom och just eftersom det är så olikt mig tänker jag att det är menat, att det vore ett misstag att ge upp.
så jag plågas med honom i mitt badhotellsrum. och väntar.