I did the favour here, not you.

jag glömmer det.
eller, jag ser det inte ens.
drömmer drömmar så explicit våldsamma, där jag måste skydda mig själv genom absurt övervåld, att jag blir rädd. han, psykoanalyspatienten, säger att det är för att jag inte är tillräckligt våldsam i verkligheten.
jag tror han har en point.
inatt högg jag en flicka som försökte döda mig med ett jävla granatgevär med en sax så många gånger att hennes bröst blev ett hål, sedan sköt jag henne i huvudet med hennes eget vapen.
hon föll ner i ett badkar, vattnet var poolgrönt.
och det fortsätter så, jag befinner mig natt efter natt under ständig attack. och jag måste alltid klara mig själv.
det känns lite sorgligt, ganska ensamt.
och the bottom line är att jag väljer bort att se hans skuld, väljer bort att se mina rättigheter, hans skyldigheter, för att se är att erkänna att någon man älskar, och någon som det är meningen ska älska dig, har gjort dig så illa. medvetet illa.
och jag har en twisted idé om lojalitet, om kärlek, om ansvar.
så jag låtsas bort det.
och det gör ju ont också.
men jag tror inte duck and cover fungerar längre.