say yes yes yes, say no no no to a natural death.

i ett svagt ögonblick gick jag med i någon slags mailinglista, för jag trodde att det var ett klokt, ehh, karriärsmässigt drag.
typ som att jobben finns i mailinglistorna. fråga inte, jag kommer inte ihåg när jag tänkte klart senast.
nu har jag alltid artonhundra nya meddelanden och jag vill säga att livet känns förskräckligt, och att jag funderar på att köpa ett paket cigaretter och take it from there. where ever it wants to go. men liksom, vart skulle det leda? hardly någon spännande stans.
och, besides, det är ju inte den människan jag vill vara. förstås. så jag sitter och suger på mitt vinho verde och blir kallare och kallare inifrån. och egentligen vill jag ju inte vara den människan heller, men vad göra?
just det, fredag?
mitt hår är nytvättat, knotfree, luktar persika, men vem bryr sig om det?
(nu mässar den grekiska kören - ensamheten!)
tänker typ...glass.
men att ta sig till ica maxi och helghandlande barnfamilies med två istjälpta glas i blodomloppet och sedan lite sol på det, the horror, för att dessutom köpa ett paket overpriced tröstglass, skammen bara jag tänker på det, outhärdlig.
kanske närlivset har någonting.