something tells me that you are really gone.

det känns som om min besatthet gällande bloggens färgställning är tvångsmässig, lite onaturlig, egentligen inte handlar om färg, eller ens om bloggen.
att jag projicerar. att jag tappar koncepterna. förståndet.
lägger min energi på någonting utterly meningslöst. för någonstans måste jag ju rikta min uppmärksamhet!
jag sminkade mig igår, och grät när jag snubblade över bilden av honom han skickade från grekland.
svarta ränder över kinderna, som sot, sedan satte jag upp håret och åkte till hilton, av alla tänkbara ställen, fick varje förhoppning jag när, håller fast vid, skoningslöst punkterad.
som om jag är ett barn, finner tröst i vilken önskedröm som helst bara för att det är det jag vill.
och jag försökte, "men..såhär då..." och han skrattade brutalt åt mig, det finns inget bra ben att stå på.
inget bra sätt att förhålla sig på.