you know I'm sad, I know you're sad.

jag lever!
och det gör inte så ont, nästan inte ont alls. just nu.
för han skrev ett mail och jag tänkte och han kom hem och jag sa att du har rätt, jag behöver tid för mig, tid att leva annorlunda, att se andra saker, att vara ensam, självständig, fatta beslut som bara rör mig utan påverkan, inverkan från störande element som hjärtat, som du, och jag behöver mer tid att smälta allt som hände innan.
mer tid att tänka, att sakna, att veta att det är rätt - paris, han, jag, vi.
och så vidare, så många saker som jag vetat men inte kunnat göra någonting åt, för jag älskar ju!
så vi grät båda och höll händer hårt och tog beslut och ville inte släppa taget och bestämde att medans vi växer på varsitt håll så behåller vi det som är bortom ord mellan oss, och på andra sidan av den här tiden, vem vet?
och så är det nu, iallafall, just nu.
och jag är strangely thrilled över det, över den här chansen, över att känna honom på andra sätt, att göra saker i fred jag aldrig gjort innan, att tänka på mig, att ha honom ett telefonsamtal bort, på andra sidan av en skärm.
för jag tvivlar på att det är över, uppriktigt och objektivt, det ligger till sig lite, mognar tills vi är redo igen.