but how we move from a to b, it can't be up to me.

möblerna anlände idag, jag skjutsade min hyllsekretär på två stycken uppslagna metro, det tog så lång tid. jag blev så varm. på tionde våningen finns inget syre, bara en sol som ständigt ligger på.
men nu lever jag i ett slags rum, tror jag, såvida det inte bara är möbler utplacerade, random, hapahazardly. ett bord bredvid en loungechair för att det är så det ska vara.
jag måste nu måla lite, kanske slipa. eller sprayfärga. klä väggarna med någonting, foton. anekdoter. så att det verkar som om man har ett sammanhang, ett förflutet och kanske en framtid, inte bara driver mellan dagarna som en herrelös båt.
igår spelade jag in en femminuters harang till honom i garageband, klockan ett i the flickering light från fem stycken kiwi, bottenlöst trött röst, tonlös. - jag är så besviken. och det är jag. håll mig hårdare, sa jag. var en man och låt mig inte gå. sådana saker. på svenska. det mystiska, melodiösa språket.
jag kommer inte skicka det, jag vet inte vad det finns kvar att säga längre, fem minuters besvikelse, jag vet inte men det känns som om det kan vara.
att det kanske är nu som det verkligen är dags att släppa istället. sedan kan han komma till mig, förmodligen när det redan är försent.