cuddling my semi-automatic, with a very fuzzy feeling.

jag har haft en flik öppen i flera dagar nu, utan att kunna åstadkomma någonting alls.
jag tror att det är förvirring, rädsla, tveksamhet, trötthet.
som sätter stopp.
käppar i det där hjulet.
nästa onsdag åker jag. intervjun är först på måndagen.
jag sa till honom att jag skulle vilja åka till cuzion, simma i creuse.
dricka vin framför kaminen.
han sa - du är omöjlig min kära. du verkar glömma vissa saker om mig.
ja, kanske. men bara för att du gör det så förbannat lätt för mig.
nu vet jag inte hur jag känner längre. kanske allt, kanske ingenting. det har ju gått så förtvivlat lång tid. så oändligt många turer. jag känner mig mätt just nu. som att ha hoppat efter kakburken så jävla länge att när du väl fått tag på den är linjen mellan lust och avsmak väldigt, väldigt tunn.
men jag sover hos honom några nätter i vilket fall som helst, han befarar att vi kommer bråka och ligga.
jag kan inte bedöma oddsen för varken det ena eller andra.
ligga eller inte ligga, liksom.
men jag tror jag talar för oss båda när jag säger att det är med viss bävan jag inväntar avresan, det känns som om jag eagerly, dreadingly springer med öppna armar och huvudet i en påse på ryggen rätt in i en atombombsexplosion.