mon place est dans ton lit.

ikväll bjuder jag på middag på tionde, kantarellrisotto. jag tänker mig kronärtskocka till förrätt.
men egentligen är maten sekundär, merely en ursäkt för den flaska rött som hör till.
om man nu tycker sig behöva ursäkter. det gör inte jag.
han har åkt till bryssel.
jag är på semester i mitt huvud.
från hjärtat.
vi har båda blivit galna, så jag uppskattar skype breathern, och hösten är magisk, varje kväll brinner fönstren i rosengård precis innan solen försvinner. ett par minuter och det är så vackert från mitt fönster att titta bort mot.
jag vet inte hur saker kommer gå, jag förstår varken hur det skulle kunna gå vägen eller hur det inte skulle kunna göra det.
att inte kunna leva med och inte utan har fått en ny innebörd, eller, en innebörd!
och jag håller så förbannat hårt i vad som varit, att det känns som om det fortfarande händer.
när som helst, var som helst, överväldigas jag av hans närvaro, av paris, något vi sa, något han gjorde, någonting jag kände. och jag vill inte att det ska vara annorlunda. inte såhär annorlunda. än, kanske aldrig.