mona lisa must have had the high way blues. you can tell by the way she smiles.

depressionen är monumental.
jag skulle kunna raljera lite om det, skriva någonting lätt underhållande, skratta överseende ochsåvidare, men sanningen är att det inte är alls roligt. att jag inte känner för att göra mig lustig. att jag inte är lustig.
igår väckte jag mig ur min eftermiddagslur genom att skrika. ett primalvrål, fyllt till bredden av smärta och ångest, som tog sig ut ur strupen i ett obevakat ögonblick. jag känner mig förrådd av min egen kropp. av min oförmåga. trasighet.
i lördags cyklade vi till alnarp, det förtjänar ett helt eget inlägg och det kommer kanske, det var fantastiskt, men det hjälper inte.