tu vivrais mieux seul.

jag hjulade genom lägenheten, inte bokstavligt - näst intill, efter det samtalet igår.
en god anledning att eventuellt åka tillbaks, ett jobb jag skulle kunna stå ut med i en stad jag älskar. hatar. älskar.
och jag vill!
jag vill verkligen.
det visade sig igår, när pulsen rusade och jag kämpade med att hålla glädjetjuten inombords. bara över möjligheten.
och så är jag rädd såklart. för paris. för monsieur. för ensamheten. för gatorna och platserna och minnena och det som varit som jag avlägsnat mig själv från, ska jag nu gå runt där igen och peta. är det klokt?
det händer att jag önskar att jag slutade kriga med mig själv, att jag tillät mig ta enklare vägar, men vad vore det för liv.
hemligheten - det finns ingenting att vara rädd för. bara högre höjder att ta sig till, kasta sig från.