you shouldn't take it so personal. I didn't mean to make you so sad.

reklamradion går varm på mitt tillfälliga jobb.
jag är trött på den och jag är trött på mitt tillfälliga liv.
trött på vind för våg och ingen riktig mening, ingen förankring. ingen speciel riktning.
en bok jag pliktskyldigast skriver, och vissa dagar går det bra, vissa dagar tittar jag på gossip girl istället och oavsett skaver samvetet lika besvärande.
jag känner mig som att jag byggt mitt liv mittimellan två andetag, och här har jag slagit bo och funnit mig till ro, skugglös, för att närsomhelst kunna bryta upp, packa och dra vidare för att låtsas någon annanstans istället.
att jag fyller en funktion.
att jag lever, växer, gör, finns.
men saken är den att jag inte skulle vara lyckligare med en egen lägenhet och lån och ett fast jobb för jag skulle utan tvekan hata det för det fasta i livet gör mig tokig, tillochmed saker jag tycker om känns som ett tvång bara för att jag måste. eller för att jag anar att jag borde.
och ändå längtar jag efter det, och behöver det. tror jag. såklart!
och jag skulle inte vara lyckligare i frankrike med monsieur heller, trots att det ibland är där jag tror att min sko klämmer. tror att det här rör sig om saknad.
men så är det inte. egentligen. det är bara en känsla som är så mycket lättare att ha och göra med, för den går att identifiera. saknad. ett förklarligt tillstånd, och i viss mån berättigat. tillskillnad från spårlösa olustkänslor och livsleda.
egentligen vet jag inte ens säkert om jag älskar honom så som jag tror mig göra. den jag trodde att han var var han ju inte. och jag tror att han lämnat mig one too many times för att jag inte i hemlighet ska hata honom för det. och värre än det, förakta.
det bor ett rebelliskt, skyggt peter pan skogsdjur i mig som inte vill växa upp, som vill leva livet utanför, som vill gå vilse i mig själv och inte synas till på flera dagar. som inte vill foga sig för jag är för otydlig för rutiner, bleknar i verkligheten, under arbete, i tvåsamhet, vid ansvar och tvång. glömmer saker - det som betyder något! älskar för mycket eller alldeles för lite. och så fort jag misstänker att jag inte tycker att någonting är roligt längre tystnar jag, börjar titta mot horisonten och humma till svar. slutar le med hela ansiktet och håller ena ögat på dörren.
och mina motsägelser tar död på mig, min ändlösa lojalitet och min bottenlösa svekfullhet. min närhet och min avlägsenhet, det kalla och det varma.
det är besvärligt att så många motstridigheter ska bo i samma enda lilla kropp, ibland tror jag att jag slits mitt itu.