I'll be holding all the tickets and you'll be owning all the fines.

jag vet inte hur jag ska skriva det här.
när jag skriver är det händer som vrider varandra, munnar som öppna sår, ordlösa, ögon och kroppsspråk som skyggar och viker undan, springer till skogs eller vänder ryggen till.
det är inte de sortens ord jag vill ta till nu, inte den sortens hållning.
istället tala högre och sluta se på mig själv som någon som blivit lämnad. inte tycka synd om mig själv i smyg, bakom ryggen. istället tro mig när jag säger att jag mår bra. att jag är lycklig. att monsieur inte fick det att kännas på det sättet som han brukade. på det sättet som jag vill.
jag kom inte ens. på två gånger. och det är sekundärt, men säger ändå mycket.
tro helhjärtat på att jag är över, förbi och bortom det nu, att det inte finns någon anledning för strupen att gröta ihop sig när han korsar mina tankar.
jag behöver inte ens tänka på honom så mycket. ta det som är bra och släppa allt som inte är det. som inte ger mig någonting.
men det är så svårt.
att komma ihåg.
att släppa att han varit min.
att inte tycka att han borde vara det än.
att inte sakna cuzion. att inte sakna det som varit. sakna mig och honom och oss.
så jag ser bakåt även när jag inte vill, när jag vet att det inte finns någon väg dit, tillochmed när vad jag drömmer om är framtiden.
någon annan. new love. eller inte ens kärlek alls.
tvångsmässigt snör insidorna ändå ihop sig då och då. en fysisk fantomsmärta. det händer att jag stannar upp och inte förstår varför jag gråter så. slutar ögonblickligen och går vidare med vad jag nu gjorde.
och trots att ajg vet, verkar jag inte kunna sluta.
är inte det irriterande? vansinnigt.