je suis venu pour te dire que je m'en vais.

jag tror att det nu finns fler opublicerade inlägg än publicerade.
de ligger i drivor om varandra, vissa är nästan klara (nästan?) och andra, andra är bara ett eller en handfull sorgliga ord utan inbördes mening.
utanför mitt fönster på tionde är molnen, låt mig se, vilken nyans ska jag välja? blyerts. rör sig med en rasande fart. jag bara sitter här, en spectator på första parkett och väntar på att helvetet ska braka lös.
vill se blixtar och dunder och regnbyar så kraftiga att allt blir vitt, klä av mig naken och kasta med tovigt hår.
göra mig av med någonting. som sitter som en propp någonstans obestämbart, odefinierat en hårboll i halsen och något slags lock för hjärtat.
jag har had it med monsieur, han gör mig miserabel still men jag minns nu mer än känner vad det var som brukade finnas där där det nu bara är en vag avsaknad. jag sa det till honom. gjorde honom upprörd, utan att det ens var meningen.
jag tror jag ska fylla den platsen med någonting trevligt, någonting av och med mig själv istället.
varje natt stormar det. jag ligger förtjust och lyssnar tills jag somnar. tänder ljus och låter vinddraget blåsa ut dem.
sådant ni vet.
och idag, nu snart, falsterbo. en trattkantarellrisotto och en walk längs vattenbrynet i pälsen och gråta en skvätt kanske tills jag börjar skratta åt mig själv och åt vädret och kanske är havet turkosgrått. kan ni tänka er. sanden liksom silver.
det finns så mycket som är fantastiskt.