le premier a ne pas volouir m'aimer

himlen går i grått och sepia. allt ser sammetslent ut. yet stenhårt. ursäkta mig, jag tänker på döden igen.
på livet och på att dö.
jag tänker på monsieur i paris, på mig här i malmö, på att gå och gå och gå och aldrig mötas mer. jag tänker på två människor som tänker på varandra, om de nu gör det, men som inte ses. som går i likadana banor och samma slags mönster, som tänker och ser och gör och hör och längtar, kanske, på var sitt håll fast samma saker, och den som det räknas för får aldrig veta.
och jag tänker, ibland tvångsmässigt, ibland objektivt, på när vi träffades. på när jag flyttade in. på januari och på februari och på mars, sedan april. jag tänker inte på maj. kanske lite. kanske på när han låg febrig i vannes med huvudet lindat i min tshirt. kanske att jag tänker på boede. kanske att jag tänker på hans lilla fågelkropp som viskade i det totala mörker som bara kan råda på en ö utan gatljus. på hur den frågade mig saker som fick mig att dö och leva samtidigt.
och på tunnelbanor, pendeltåg, så många sammanlagda timmar i metrotunnlar och på perronger.
och det river och sliter i mig. minns du? om.
men det är inte det. inte nostalgi, inte sorg för att det är över, mer smärtfylld ilska över att det inte fortsätter.
som det borde. som det var meningen, är.
jag vet inte hur man kommer runt sådant, den sortens vetskap, jag vet inte hur man gör för att vända något ryggen som man tror på. inte ens när jag borde.