suckle on the hope.

monsieur och jag för nonsenskonversationer, dansar runt någonting obestämt och jag inbillar mig att allt är kod för någonting annat, att det finns en miljon osagda saker och en miljon hintar om dem.
att det finns något att förstå, om jag bara lyssnar noggrant nog.
och även om, även om det jag tror mig höra vore sant, vad för skillnad gör det?
monsieur svajar som en flagga fram och tillbaks och fram, tillbaks.
och om han svajade tillbaks till mig. om. så skulle han förr snarare än senare svaja åt något annat håll igen.
det är helt omöjligt att vinna med honom.
och då spelar det ingen roll att jag fortfarande, mot mitt bättre vetande, verkligen tror på honom och på mig. på att det finns någonting som inte låter sig glömmas, förbises. som kanske växer och krymper, men som finns där, obönhörligen.
och det är grymt, att det inte gör det, men det spelar ändå ingen roll, det heller, för det finns bara så många chanser, och man kan bara tillåta sig promenera in i sådant här så många gånger.