le vent nous portera, tout disparaîtra

jag tycker synd om mig själv.
för julen som inte blir någon jul iår.
för att jag är så oföretagsam.
för att jag behöver damma och dammsuga. ja, städa.
för att min pappa får dåligt samvete för att de åker till åre och för att jag i min tur får dåligt samvete över det. över mina lakoniska svar och hängande mungipor. jag gillar inte sill.
för att jag inte orkar bjuda till och för att livet känns så himla...brunbeigegrått. och mer! ungefär - värdelöst. tanken på dagarna fram till den tjugofjärde fyller mig med avsmak och magont, och inte ens därefter kommer det egentligen någon uppsida, istället efterjulshysteri ända fram till nyår, som jag förövrigt också avskyr.
och jag tycker synd om mig för att allt ses genom förra julens idylliska sken. när allt var på väg åt rätt håll och ingenting hade gått åt helvete än och jag var en hemvändande julfirare som hade köpt julklappar i paris och det inte var ekonomikris och alla hade pengar och vi drack fina viner och jag hängde framför datorn så mycket jag bara kunde, som för att så nära nog mailledes realtidsdokumentera min sverigevistelse och det var nedräkning till avresan redan när jag landade. och kanske innan dess.
mina jättebebisfasoner.
och trots att det fyller mig med avsky, allt det här geggiga självömkandet, så kan jag inte riktigt sluta.
för det värsta är att jag har rätt också, mitt liv... typ, låt oss inte ens lyfta på mattan dit jag sopat undan det.