det var förstås som jag trodde. lustigt, faktiskt. att man vet vad det är för saker som knackar på och vill in trots att man inte tänkt på dem nästan någonsin.
jag vet inte hur jag ska reagera. det finns så vitt skilda möjligheter.
antingen vänder jag upp och ner på mig själv, går i bitar och vältrar mig i en existentiell identitetskris, eller så rycker jag på axlarna och tuffar på som vanligt.
måste tänka och känna om och kring det här.