det är tråkigt att blogga men fint att leva.
ni förstår.
jag är inte bara kär. pirrande och andningshämmande. hjärtflimmrande.
i tur sneglade vi i smyg på varandra genom halva benjamin button. när den sedan var klar, en sömnig lördag, släckte vi ljuset och låg andlösa och stumma och försökte att ändå förmedla den där känslan av att ingenting är nog och tillräckligt. längtan efter att vilja vara under huden och inte bara fjanta ovanpå den. gräva in fingrar och naglar och tänder och hugga, borra, klamra sig fast. tränga djupare. in och förbi. hela tiden inåt. mer.
och vi låg så. ömsom andandes ikapp, ömsom utan att andas alls.
tills världen knackade på dörren och vi slet oss och anslöt oss till dem utanför och kastade blickar och vandrande händer efter varandra.
på natten, jag - jag, jag, jag....fast jag vet inte om jag vill säga det, än, för det är en så fin hemlighet.
det gick nästan inte alls att höra när han bad mig att säga det ändå.
och jag gjorde det.
sedan var huden ett outhärdligt hinder för det ljuvliga som gömmer sig innanför och mitt hjärta slog och slog och magen föll ändlöst.
jag skulle kunna fortsätta. det skulle bli tråkigt. och det värsta av allt, banalt.
vi älskar varandra, det hela är mycket enkelt och förunderligt.