I should just be my own best friend.

jag vet att jag tjatar men är det min blogg eller inte, det känns sa märkligt att det inte överhuvudtaget är bittersweet att aka, att jag inte är ledsen för att lämna världens vackraste stad bakom mig. att jag inte springer omkring överallt och säger hej da la perle, hej da luxembourg, hej da utsikten fran montmartre, hej da gastkramande vacker parisisk arkitektur, hej da rännstensvatten, hej da baguette och ost och brioche och café creme och vin och kir royal och palais royal och tuilerierna och marais och seine och café des inities och hej da franska.
det enda som slar mig som underligt är flygresan.
som vanligt.
att vakna nagonstans och somna hundra mil därifran.
med ett annat sprak.
med en annan utsikt.
andra dofter.
att vara först här sedan där och sedan stanna där.
när det är som om jag bor här.
eller gör jag inte det?
jag bara later allting ske.
som om det inte gjorde till och fran.
vad finns det att säga?
när det bara är som det är.
jag har aldrig varit hemmifran sa länge som jag varit nu och nagonstans pa vägen har det slutat vara hemmifran, utan att jag märkt när eller var eller hur.
som att paris är min stad och malmö är en annan. ocksa min. pa ett ungefär.
kanske är det det som är närmst som alltid känns verkligast, mest, kanske är jag sa trolös, rotlös att vad som ligger bakom mig redan blivit gammalt. glömt. inaktuellt.
som om att jag inte sitter fast. inte hör samman, ihop med resten. av världen. människor.
ibland kan det kännas som om reaktioner kommer utifran, autopilotade och inte alls en genuin respons fran innuti.
da blir jag rädd och tänker att jag är psykopat, har antisocial personlighet och tusen olika bokstavssjukdommar.
det är väl meningen att man ska känna saker.
att känslor föds djupt inom en och färdas utat, inte sugs upp fran omgivningen, inte âr ett spegelsvar pa nagon annans handlingar.
men hur ska man aandra sidan veta vad som är vad?
vad som är ens eget och vad som är andras, vilka minnen som är mina och vilka tankar jag tänkte först, kände.
kanske är jag inte alls okänslig, kanske är jag sa perceptiv att det är svart att separera andra och mig själv.
att tänka i de banorna är ocksa helt onödigt och kanske har jag bara sett för mycket dexter.