where they understand the weight of human hearts.

när jag gick mot västra hamnen för mitt dagliga dopp slog först doften av nyklippt gräs mot mig, vilket jag föralltid kommer associera med långa sommarlov hos min mormor och morfar i sundsvall.
deras stora trädgård och slänten ner mot indalsälven.
i höjd med kockums var det istället lukten av badgrejer och unken luft.
exakt som det luktade i min farmor och farfars gamla sommarstuga i skatteberga när de öppnade redskapsboden och drog fram min pappas gamla badbollar från sextiotalet.
gammalt skört gummi och mikroskopiska rester av luften som blåstes in i dem för trettio år sedan.
jag och framor spelade fotboll med dem, målet var mellan två tallar.

en eftermiddag i doftnostalgins tecken.

fast jag är inte så blödig med sådant.
vissa människor verkar bli helt uppslukade av sina minnen, av vad som varit, och de blir nästan alltid sorgsna över tiden som gått.
som om att barndomen och allt annat som ligger bakom en vore något slags ideal att längta tillbaks till.
egentligen är det på sitt sätt lika värdelöst att vara åtta som vilken annan ålder som helst och det fanns en anledning till varför ni gjorde slut från början. quite possibly för att du träffade någon som var mycket bättre.

men för att återgå till ålder, speciellt åtta.
man fick aldrig göra något roligt, skolan började flåsa en i nacken och man skulle kunna; cykla, simma, klockan, läsa, multiplikationstabellerna.
ens kompisar var lika taskiga då och man kunde inte ens skaffa några nya någonannanstans. vart skulle det vara? hemma? fritids?
ens föräldrar var dessutom allrådande diktatorer i ens värld, inte ens vad vad man skulle ha på sig fick man bestämma själv.

när jag var åtta var min lillebror två och jag hatade honom with a passion eftersom han inte var en hundvalp. i andra hand vilket djur som helst.
jag hade precis fått glasögon och mitt namn rimmade med allt möjligt.
kim lim potatislim.
kul liv.
och ovanpå det de osäkra och plågsamma kompisrelationerna.
en helg ringde min bästis hem till mig, mina föräldrar var borta och farmor passade mig och min bror.
bästisen hade en sak hon ville berätta, hon hade funderat och ville inte längre vara bästis med mig, i fortsättningen skulle hon nämligen vara sin egen bästis. vilket bara var ett sugar coated sätt att säga att det var med camilla hon hädanefter skulle dela hjärta.
jag grät i min mamma och pappas sovrum och när farmor frågade varför jag grät sa jag att jag inte gjorde det.
några år senare, i sexan, skulle exakt samma sak hända, fast då kom inte ens ett varnande telefonsamtal. ain't that funny.

fast det här är ingen snyfthistoria, jag var på många sätt ett monstrum och had it coming, fuskade alltid i alla spel och lekar för att garanterat vinna, var frökens gullegris och en allmän bully. i hemlighet. vilket är den värsta sorten. när man säger saker som lika gärna skulle kunna vara snälla, fast som inte är menade så. så att ingen märker. ingen vuxen. jag utvecklade även den irriterande vanan att gäspa när jag tyckte mina klasskamrater var tråkiga.
ganska utstuderat.
dessutom gav jag igen på bästisen, en gång stack jag, som av en händelse, en nyvässad blyertspenna i ryggen på henne. tillexempel.
fast det var inte det det skulle handla om heller.

jag reflekterar ofta över min barndom, över mig, saker som varit och det kan göra mig glad eller i undantagsfall ledsen, men jag är inte nostalgisk på det sättet.
det betyder liksom inte så mycket.
att det var deppigt i skolan, en gammal pojkvän eller han som jag var olyckligt kär i, so what känner jag i hela kroppen, det intressanta ligger väl frammåt, inte i att gå on and on med skivor man lyssnade på för fem år sedan och pinsamma flirtar.
fast ändå är jag lite avundsjuk på sådana människor.
att det känns så viktigt för dem.
jag gillar viktiga saker.
så ibland känns det tråkigt, nästan respektlöst att inte gå loss fullständigt på minnen. händelser.