the soul can wait.

jag har vaknat.
jag önskar att jag inte hade gjort det.
att jag låg i ide och slapp bekymmra mig.
ni vet, pengar, looks, kunskap, personlig utveckling, framgång, vad är det?
med barr i magen och en härlig, mjuk grotta byggd av löv och tätad med håret från döda byten under sängen spelar ingenting annat någon roll. förutom våren, leva rövare.
(kan inte längre skriva, "låg" blir "log", "grotta" "gråta". är det undermedveten kommunikation? talar själen till mig, bara log gråta? ler jag gråtandes? det är för mycket, vill slänga datorn genom fönstret, bara ahh, ahh.)
jag känner mig som pippi, oh hemska tanke, men jag har ärvt hennes inte bliva stur komplex.
det genomsyrar allt jag gör, framförallt det jag inte gör, det som händer och inte händer.
från att jag fick mens för första gången har jag försökt kämpa mig tillbaks in i mitt inre spädbarn.
inte växa.
inte göra vuxna saker.
jag drack inte alkohol förrens jag var sexton och ett halvt, läste bara böcker. jag har antagligen läst fler böcker en någon annan i världen. stora ord, ingen överdrift.
så fort det förväntas någonting av mig, utbildning, ansvarstagande, jobb, relationer, vuxet beteende, tittar jag med låtsat obekymmer åt det andra hållet.
världens enklaste metod, funkar jämt.
ursäkta? oh gud, jag hör ingenting.
alla bara nähä, oj. lämnar dig ifred. du kan fortsätta göra ingenting. titta i taket. ruttna inombords. känna dina illaluktande föredetta beståndsdelar rinna ut på golvet och stink up the place. känna din hjärna förgröta sig.
öppna munnen och hjälp, du har glömt hur man pratar. bara skrik kommer.
grattis, du är spädis. försöker dia alla i din närhet.
men ärligt talat det är fan inte så jävla roligt.
jag bara drömmer om idet och om hur jag kryper ut därifrån om tio år och allt bara har gjorts åt mig.
jamen, fan vad schysst att vara utexaminerad från berghs och bara ha drömkarriären och drömvänner och inte lyfta ett finger. världens mysigaste lägenhet, jag tänker mig romantisk, jag vill ha en romantisk lägenhet. vitmålade loppisfynd blandat med svarta accenter och lite rosa.
jag hatar min lägenhet, jag sprayar väggarna med menala kaskadspyor, blä boktravar på golvet, blä gammalt äckligt byrnebord. blä äckligt ekparkettgolv med märken från äcklig bläig bowiestol.
ochsåvidare.
bli svag i benen, svag i armarna, svag i själen.
lite deprimerad, men den allmänna uppfattningen är ryck upp dig och ja, varför inte.
varför ska jag spilla mina tårar på golvet och vrida mig som tusen nålar bara för att min hjärna är infekterad av maskar.
så det är dags att rusta för krig, bygga pansar, föresatser, mota ut allt som är icke önskvärt, ägna mig helhjärtat åt fulfillment.
åt att säga, gött att vakna halv nio och ha hela dagen som en enda raksträcka framför mig, utlagd som en startbana för det nya livet, de stora äventyren.
inte tänka på att jag minst två gånger i veckan leker med tanken att flytta till en karibisk ö och ordna turistbåtturer. göra inhemskt hantverk. öppna juicebar. eller leva i evighet på den starka svenska kronan. ahahahaha.
nu låter jag nere.
det är jag inte.
men vad ska man göra? annars? vara glad?