take it from me, the world is saved.

jag vikarierar för tillfället i en butik.
att arbeta i butik är att ständigt bli slagen av hur snåla människor är.
vilket, om vi tillexempel befann oss i afghanistan eller för all del rosengård, skulle vara fullt förståeligt ochsåvidare, men i skanör...
folk kastar sig över kort och tidningar i tron att det är gratis, när man sedan upplyst dem om att tidningen kostar trettio kronor och kortet femton, vrider de ihop sina citronansikten i en grimas som säger att de aldrig hört på maken.
kostar saker??
då måste de plötsligt tänka på saken och fundera, en tidning, trettio kronor, är det värt det?
beräkna för och nackdelar (det är ett tidsfördriv, men tänk om den är dålig?) rådfråga budgeten och kalkylera på om det går att pressa in ett spontant tidningsköp den här månaden.
bara genom en omänsklig kraftansträngning lyckas jag hålla mig från att trycka ner tidningen i halsen, ut genom stjärten på dem.
ta den och håll käften.
ut ur min åsyn, hemska människa.
sedan tänker jag att det kanske är de som har rätt och jag fel, att det är genom att vända på kronorna och köpa 45 kronors doftljus som nästan inte doftar i gåbortpresent som man blir miljonär.
genom att snåla och förneka sig tillochmed de allra, allra minsta saker.
men att isåfall, om det är så, så vill jag inte.
stryk mig från listan.
räkna inte med mig.
jag vägrar leka joakim von anka.
vägrar tänka två gånger om att köpa en jävla tidning.