we rode on horses made of sticks.

jag har ju tidigare sagt att jag längtar efter hösten, och det gör jag. det gör jag i slutet av varje sommar.
efter att ha jeans och tröjor och halsdukar och kryssa mellan färgglada löv (om det är din bag med, se far from heaven. färggladare än så blir inte träd).
det kyliga sticket i luften.
fukten man nästan bara anar.
inga mer tramsiga, lättklädda nätter.
stuva sommarkläderna längst in i garderoben.
och det är all good, men ändå.
det är någonting med höst som får mig att vilja gråta mig blind. gråta tills ögonen lossnar och trillar ur ögonhålorna.
hösten känns som den bedragna flickvännen.
sommaren, den slampan, bara stal hennes kille och hösten gör ingenting. inte till en början, iallafall.
bara gråter lite och fäller löven och gör sig vacker och gör alla andra vackrare också.
sen kommer hon på sig själv, hon blir argare och argare och börjar storma och regna och blåsa och straffa oss.
you go, autumn!
(shit så gay. men jag känner såhär.)
kanske är det känslan av att börja skolan man aldrig kommer kunna skaka av sig, så bittersweet och melankoliskt.