can't hold you too tight.

det är märkligt med saknaden.
hur jag smeker mobildisplayen med tummen innan jag skickar meddelandet, som om han kommer känner den när han öppnar och läser det, hundra mil bort.
min hand.
i ett annat land.
ett annat väder.
ett annat språk.
och det hugger i hjärtat, som om det kämpar för livet, vill trassla sig ur kroppen tillbaks till dit där det hör hemma.
med pannan mellan skulderbladen, fingrarna intvinnade i hans hår.
så nära det går.
och alla de morgnar jag rusar ur sängen kommer tillbaks, de månaderna jag inte ens orkade säga hej.
som en dålig smak och ånger.
att jag skulle ge vadsomhelst nu för att ta det tillbaks, för att ta tillvara det jag tar för givet.
och så är det ju.
det vet jag ju.
men ändå.
när jag läser inkorgen med ansiktet rödsvullet av gråt, när hjärtat tränger ut ur bröstkorgen i panikartad spädbarnsförtvivlan.
hör mig! se mig! minns mig!
när jag inte kan låta bli att titta på foton.
när jag ler som en fåne för att du är fångad på bild.
och det inte spelar någon roll hur du ser ut.
när jag kämpar mot tiden, mot geografi och fysik och världslagarna. försöker spola framåt, bakåt, vara någon annanstans, önska mig till dig.
frustrerad somna med en kudde i krampaktigt grepp, vakna mitt i natten två gånger och finna att den fortfarande ligger fastklämd mot mig, att armen låst sig, att tillochmed kroppen längtar, saknar.
tänka att jag ska ta med dig till trocadero och låta eiffeltornet dyka upp från ingenstans, tänka det ska vi äta, dit ska vi gå. lägga på minnet utställningar, ställen, vad du skulle tycka om.
känna att det också kan vara så ljuvt, så stillsamt, uthärdligt att sakna, skriva brev, berätta om min dag, göra planer.
och undra hur det går ihop.