paris paris, potatisgris.

det hade varit skönt att säga nagonting trevligt, men det kan jag saklart inte.
längtan äter upp mig innifran och livet, världen, hatar mig.
och visar det övertydligt.
sa allt jag drömmer om är lämna paris, krypa ner under mitt malmötäcke och glömma att jag nagonsin tagit mig ut därifran.
struntar i den varma höstsolen och att staden är ännu vackrare, ännu mer perfekt romantisk och bildskön pa hösten än pa varen.
i att jag gick hemmifran till triumfbagen till trocadero och hem igen längs seine idag, att löven sakta skiftar färg längs boulevarderna.
vill bara hem, till dig, lägga mig bakom din rygg och grata.