I remember, when we were young.

jag glömmer bort att jag, pågrund av ett hjärnfel, inte kan se biografiska filmer.
eftersom jag tror att det är på riktigt.
att sam riley är ian curtis.
att vad jag ser inte är en biofilm utan luckan in en annan människas liv.
som being sam riley, nej ian curtis, nej...
som när man blir helt caught up i ett tvspel och skriker åt gubben att gå dit man vill, sådär som vissa (män) blir med sport.
så är det.
jag sitter i biofåtöljen och bara, nej ian, eller nej, sam, nej ian, tillsist vet jag inte ut eller in.
bara att jag vill vara hans vän?
fan också.
känner mig helt borta.