it's too late but today I can define the lack.

det har regnat sedan jag först vaknade, som vanligt, klockan sex.
dripp dropp. i köket mot glastaket blir ljudet öronbedövande.
och någonstans utanför mitt sovrumsfönster finns en presenning lägligt utlagd och blir ett trumskinn vid varje regnväder.
mina nerver är bågsträngar, jag känner mig som ett rådjur i stålkastarljus.
bara väntar på chocken att släppa och att kasta mig härifrån, ett hjärtslags varsel and I'm off.
iväg.
på väg.
snarare.
ett bestämt mål och räkna stationer till boulogne-pont de st cloud (18 stycken, min station notre dame de lorette linje 12, sedan trinité, st lazare, havre-caumartin, madeleine, concorde, assemblee national, solferino, rue du bac, byta till 10 på sèvres-babylon, vanau, duroc, ségur, èmile zola, charles michels, javel, èglise d'auteil, michel-ange-auteuil, porte d'auteuil, boulogne jean juarès, bingo.)
tycka att det går långsammare än vanligt, trumma med fingrarna mot säkert regnvåta knän.
sådär.
kanske är det bara trettontusen espresso som talar, men jag känner mig svag och uppjagad och lätt illamående och på vansinnets brant och med skrattet i halsen, bara ett obevakat ögonblick bort.
åh, christ.
känner mig redan för gammal för den här sortens känslostormar, fan vad det tar på krafterna.
ha fyrverkerier i kroppen hela dagarna och inte vilja låta dem explodera.
så hålla inne och självbehärskning av gigantiska mått, som om jag knaprade valium bara på vilje.
och så tittar jag på klockan och den är 16.08 och snart ska allt få brisera.
ahh. ohh.