you don't have to be wound so tight, smoking on the balcony.

hela mitt liv har jag varit min egen bästa vän.
men det är slut på det nu.
på att se sig själv som en ö och kroppen som min borg och hålla alla utanför, hålla sig själv hårt, för sig själv.
dags istället att släppa in och göra plats och dela med sig och berätta, visa.
och det går ett sus genom kroppen, den drar efter andan och håller den, länge, tills den tänkt klart och det går som en busvissling genom mig.
den hejar på mig, för mig.
precis när vi gett upp allt hopp tar hon sitt förnuft tillfånga. hurra, hurra, länge leve kim.
armen viskar till handen, nu behöver vi inte dö ensamma ute på landet i ett hus ingen vet vart det ligger, nu kan vi börja berätta alla hemligheter, leva.
jag känner mig ny. lite annorlunda, lite bättre.
som om en av de sakerna jag trodde om mig själv, en av de sakerna jag verkligen trodde att jag var, inte är sant.
längre.
och det gör mig lycklig.
som på små moln.
och det är han.
hans förtjänst.
och det är inte så mycket mer att säga om det.
jag är full av förundran och förbluffan och till brädden av allt möjligt, omöjligt särskilja, urskilja.
ni förstår inte, men jag gör.
mitt liv har tagit en ny riktning, jag kommer aldrig vara som innan igen.
någonsin.
och det är obeskrivligt.