you know I dreamed about you, I missed you for twentynine years.

det här är lönlöst, jag försöker och försöker, men mina tankar leder mig bara tillbaka till hur kan det vara stort och litet på samma gång, allt samtidigt som självklart, ofattbart och vardagligt.
hur kan hjärtat slå volter när det också sover sött som spädbarn inne i bröstet.
jag har en neonatalavdelning innanför bröstkorgen och medans vissa är utslagna, gallskriker de andra.
men det är inte så mycket att försöka förstå.
förstummad, igen.
över saker som är rosdanser och prickarna över franskt ï och skitmycket grädde på moset.
en gunga som bara gungar högre och högre.
igår, i mörkret, med hans ansikte mot mellanrummet mellan min axel och hals och min hand i hans hår och hans ben i mina och hans händer på mig och hans ord i öronen kunde jag inte andas för all lycka.
det värkte ända från magsäcken till halsen och jag började torrt dra efter luft utan att det hände någonting speciellt.
inte så sexigt kanske, men ganska romantiskt.
jag hade tänkt på det i två dygn.
och sedan sa han det.
motvilligt.
och mina insidor dog och började leva mer än någonsin, på samma gång, självklart.
så som jag gör allting nuförtiden.