everything you ask me for is yours now.

och så är jag hemma.
och jag känner mig så märklig tom.
som allt det där jag borde känna rinner ut genom ett hål bakom mig.
eller nej, missförstå mig rätt.
det är urmysigt, underbart, vi har druckit fyrahundra flaskor vin och en sexstjärnig champagne. ätit scalopine på en bädd av färsk spenat och tomatsås med pancetta.
men som om det var någonting, odefinierbart, jag förväntat mig känna, som inte finns där.
någonting om att gå på gatorna och känna sådant som jag inte gör.
hemma.
jag skulle kunna ta varje steg med ögonen slutna, men det är inte igenkännande jag upplever, det bara är.
malmö.
ingenting mer, inget mindre.
och jag saknar!
som jag saknar.
som om någon hamrar i mitt bröst, vrider det sakta sakta runt sig själv, hjärtat kvider, gör hela kroppen illa.
jag tänker på tisdags, vi stod i solen i palais royal, bredvid fontänen med vattnet som frusit som en blomma och han kysste mig på riktigt. jag ville aldrig att det skulle ta slut och spottade tuggummit på marken, men det var för sent och han tände en cigarett.
jag vill skrika i protest över att han inte är här nu, för att jag inte kan känna honom, för att han inte kan lägga sina händer på min kropp göra allting långsammare, viktigare, annorlunda.
få mig se saker från alla andra håll.
jag bara skickar champagneparanoida mail om att visst älskar du mig, låter det stå mellan raderna du lurar mig väl inte? det är väl mig du vill ha?
låter fingrarna smeka hans hår i minnet, söka sig över ansiktet, känna formen, huden, vilja tränga genom, närmre, in.
täcka ögonen, blindgöra honom, se men inte bli sedd, se om det ligger en hemlighet i det. att betrakta ostört.
jag älskar ligga stilla och låta honom se på mig.
aldrig känt mig så värd att bli sedd, som nu. av honom. när han tittar och ser någonting han tycker om. och jag har aldrig velat bli sedd såhär. noggrant, innan.
men jag har visst redan avhandlat det här.
sagt allt om hur annorlunda det är, nu återstår bara att borsta tänderna och lägga sig.
ensam.
i mitt gamla rum.