we get to do what we decide to.

så är det fredag, så har det gått en vecka och lite till, det är en lördag kvar och sedan söndag och klockan sex och spänna fast sig och påbörja de kanske längsta två timmarna.
de sista.
outhärdliga när det man väntat på är så nära, men fortfarande förtvivlat utom räckhåll.
den.
jag vrider mig i en timme varje natt innan jag somnar.
gnider fötterna mot varandra.
byter sida, byter kudde, musik, försöker tänka på annat, inte tänka alls, somna för att det är åtta omedvetna timmar lagda som ett pärlband framför mig.
läser meddelanden som vaggvisor, men det är inte ens det.
det är inte ens han, nej, det är inte bara han.
det är paris.
det är avsaknaden av malmö i paris.
att inte bo under samma tak som sin familj. när man har flyttat så har man, det är onaturligt att försöka spendera tid så här, så mycket tid.
och så ovanpå det skuld och förlåt förlåt, som om jag inte älskade men det gör jag ju.