gäller hela kvällen mellan tolv och fem.

en trasig, repig skiva.
mitt liv verkar ha kokats ner till bara två beståndsdelar, hur ska jag få det att gå ihop (livet) och när ser jag honom igen?
men nu är det mest det första som oroar mig, har en dejt senare idag så punkt nummer två är under kontroll.
saken är den, att egentligen är det helt utsiktslöst.
min plan, hahahaahah, är att jag ska läsa komvuxkurser på distans.
vilken idiotisk jävla skitplan.
men det är runt det, och vadå, 7300 kronor, jag hängt upp hela min tillvaro.
om det inte går i lås har jag ingen aning.
och vart ska jag bo? va?
men, och det här är poängen, det oroar mig inte. nämnvärt.
allting löser sig ju, jämt.
och det är det som får min mage att hypotetiskt nervositetskollapsa, vart har jag fått den här oförskämda tillförsiktligheten från?
kan jag verkligen lita på att allting blir okej?
borde jag?
och gör lösa planer på vad som ska få följa med hem i resväskan, hem till paris, hem till mitt första, egna hem.
sängkläder och mina fina bekelitbestick och stavmixern och frottéhandukarna och det kommer aldrig gå att få ner allting.
det är lustigt, att efter att ha varit här i sex månader är det först nu jag känner att jag flyttar hit.
den trettionde.
utan planer på att återvända.
när han har sagt att han tycker att jag är modig har jag rykt på axlarna, som att vadå, och det här är ju någonting jag vill, behöver och självklart måste man våga, göra, förändra, men nu. när tiden hela tiden går och det bara är sexton dagar tills jag sitter på planet till malmö och tjugosex tills jag är på väg tillbaks, ser jag vad han menar.
att att flytta är en rätt stor sak, trots allt. kanske.
särskilt när det inte är någonting direkt som väntar.
förutom han. förstås, såklart.
och som han fått mig lova att inte glömma honom för en blåögd svensk. som om det någonsin varit min bag.