this bed has seen it all. from the first time to the last.

jag tittar på garches genom fönstret, på rue des jardins, det regnar, det blåser, jag har ingenting som håller i mig.
och så säger jag det, och så är det förstås inte sant.
men.
en människa, en, oavsett hur omvälvande, är bara en och ibland känner jag mig så overklig, som om jag ständigt suddar ut mig själv.
gör mig otydligare, genomskinligare.
som jag tömmer när andra människor fyller, när de stoppar sig fulla med saker som ger en tyngd, som är verkliga, går att röra vid, vänner och saker och utbildningar och arbeten, när de förverkligar sig, gör avtryck, ger intryck.
då tar jag vad jag har och kastar det från mig, ur mig, för att ha så lite som möjligt som binder mig, som är jag, som går att peka på. klipper band, bränner broar båtar stänger igen, igen, och i slutändan står man säkert där och har låst sig själv ute.
allt är bara tankar jag inte berättar om, planer jag smider utan att någon vet.
först när allting redan är bestämt berättar jag att nu åker jag.
smyger mig in och ut genom historien, gästspelar och sedan är det det, var det inget mer.
och sedan slår det mig, att ingen känner mig och jag känner ingen och ångest och rädsla störtar ur mig, högljutt, och hela île-de-france måste höra hur vettskrämd det gör mig. att kunna försvinna i nästa storm.
lätt som en plätt.
och där är kärnan, glasklar, att vilja vara både tyngre och lättare samtidigt.
vilja vara lätt utanpå, men känna mig tung inuti.
och det är små blå fläckar bakom molnen och min hud är mjuk som, mjuk som skinnet i slitna balettskor, i fina handskar, dyra väskor, mjuk som persikor, som sötvatten, lammöron.
det är lustigt, redan efter en sekund börjar allting kännas avlägset, varför man gick sönder och hur man satte ihop sig själv igen. som när man man går hem ibland och inte har något minne av vägen, av att ha gjort det. men det har man tydligen ändå.
det finns ett träd mittimot som jag låtsas är en jak.
jag binder mig själv till madrassen.