I sing and sing of awful things.

vi samtalade igår.
eller nej, jag skickade ett mail där jag vägrade vara siegfried som han, på en bar i versailles på st-patricks day, svarade på via iphone. bless its heart.
du är inte siegfried, lovade han.
och jag drog en lättnadens suck och slängde den rullcigarett jag lyckats knåpa ihop med pensionärsdarrande fingrar.
(fan vad äckligt det är.)
bara som en walk on the wild side och ung rebell och allt det där.
fast först ilska.
mest ilska. och mycket.
kastade pockets, suddgummin och en skyddstablett i papp för ölglas, dekorerad med en cyklopögd tand, stulen från houla oups i väggen.
svärandes.
och fräsandes. om det är möjligt.
efter det föll jag oundvikligen i en kvarts hysterisk gråt. vad annars.
men det är egentligen oviktigt för poängen är att titta rakt mot det man minst av allt vill se och kanske, eller inte, hitta det där.
så det var det jag gjorde.
och sa att jag vägrar vara siegfried.
och tillbaks fick jag alltså ett felstavat mobilmail som förklarade att det inte är så.
vi inte vill ha en siegfried. tack gud. för det räcker med att leva så en gång. verkligen.
så jag youtubade björn gustafsson med ett lätt hjärta, och det var ju kul typ.
sedan kom han hem och åt morotskaka och gjorde skamsna, ganska oviktiga men ändå, ändå bekännelser med huvudet under täcket, pardon pardon men jag har inte gjort något fel - egentligen.
och nu är det en ny sida som är vit och ren och låt camille maila så mycket hon orkar då och jag behöver inte fortsätta stoppa mig själv så långt in i fortsättningen.
vilket är skönt, för min kropp orkar inte.