I fell for the promise of a life with a purpose.

satt igår och väntade på honom uppflugen på muren utanför palais de tokyo, läsandes, solsken, allt det där.
han var och "hämtade sin bok och drack en liten te" (den franska besattheten av att sätta litet framför allt som är kortvarigt - "sept petites minutes", "un petit thé", obegripligt) hos henne och jag övermannades där på muren av en fullkomligt självklar, uppenbar, helt och hållet tangible känsla av att han skulle komma släntrandes mot mig, inte helt avslappnad, se på mig och säga - kim, jag är ledsen men jag har gjort ett fruktansvärt misstag.
och så skulle det vara det.
och när jag satt på muren och väntade visste jag att det var så.
att hon lockat honom till sig, att jag förlorat.
jag tror att det mest var väntandet.
att det hade varit så typiskt, att det är så det är, helt ovetandes blir man plötsligt ambushed av någons känslor och tankar, sådana man inte kunde föreställa sig fanns. och så är de plötsligt där.
och man känner sig foolish.
hjälplös. för att man trodde. för att man var intet ont anandes. för att man väntade.
så jag tittade efter andra pojkar och män, för att stay ahead, alla som gick förbi och tänkte kunde jag älska honom kanske och det var en kall, vetenskaplig handling utan minsta känsla involverad och minutrarna gick och han kom inte. en kvart efter utsatt tid smsade jag om han var på väg och han svarade att han varit där en halvtimme redan, i bokhandeln.
kände mig fånig när jag berättade och han skrattade och kysste min kind och klämde min hand i sin.
jämt verkar allt sluta med en lätt känsla av sheepishness.