without warm water in my head, all I see is black and white and red, I feel mechanical and thin, hear me play my violin.

torsdag.
det kommer till en punkt då jag tappar allt tålamod, alla goda föresatser, humöret.
och logiken och resonligheten.
men varför kan jag inte åka hem NU?
(för att billigaste biljetten kostar 5010 sek, is why, men inte ens det biter, en fånig bisak bara ).
för jag vill ju hem.
och jag har ju glömt hur kyssar smakar och hud känns mot hud och jag har glömt hans hår under mina fingrar och uppgivenheten drar in och lägger sig tung över mig och det känns inte roligt längre.
peter pan som bor i mitt bröst vrider sina händer, det är inte roligt längre!
hör ni det?
jag har en alldeles egen sorts tjurighet and boy, has it kicked in.
satt sig på tvären, genom mig.
säger nej åt allting, tillochmed jag vet inte, marrängsviss?
(jag har bara tre önskemål - rida, åka hem, lägga vantarna på en comme des garçons plånbok).
det är soldisigt idag.
jag luktar illa, men det verkar inte spela någon större roll, eller göra till/från.
fullständigt överflödig information, men jag känner mig väldigt inne i mig själv idag.
navelskådande?
vad jag borde göra är:
- hämta viktig post såsom deklarationen hemma hos mitt ex
- packa saker som fortfarande är hos mitt ex och som jag vill ta med mig hem
- skriva uppsats
- boka tid för ytterligare ett prov
- skriva andra uppgifter
- hitta en present, helst en tjocktröja som ersättning för den jag i vredesmod klippte mitt itu.
- köpa astmamedicin
- träffa vänner
- duscha
- klippa mig, skaffa ett jobb
ahh, despair is in the air.