no one sees you like I do.

vågade mig ut i regnet, under ett grått paraply, gick genom stadsparken som kändes deprimerande ful och sedan ner på stranden.
och all andan sögs ur lungorna.
jag tror att havet aldrig haft en vackrare färg, blek blek grönturkos och vassen var blont mot den blöta, silvervita sanden.
och jag var helt ensam, åt båda hållen. överallt.
för stockholmare förstår visst inte hur vackert här är off season.
gick i vattnet och vågarna slog över, ner i mina kängor och paraplyhanden blev iskall.
och jag vill inte tillbaks till stan.
bara stanna vid havet.
och han sa att men du ser det ju i bretagne igen och det kommer vara fantastiskt men falsterbo då?
nästa gång jag kommer hit är stränderna osynliga under kroppar och badlakan. och vädret kommer vara inbjudande och gästvänligt, insmickrande. och bussen kommer ta två timmar med badtrafiken. och tången är bortforslad.
det känns sorgligt.
nu är det fem dagar.