sucking up my dreams through the floor.

det känns som om det finns logiska luckor.
som jag borde eller inte fylla.
men vad för skillnad gör det?
jag tänkte att det var slut men hoppades att det inte var det och sedan bestämde han sig, kom han ihåg, att det är mig han älskar.
och det är, vad ska jag säga?
fantastiskt.
men också som om jag fick det jag önskade och nu i efterhand kommer jag ihåg att man säger att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.
som om jag glömde, eller stoppade allt sårat långt bort.
och nu är det här, och vill in igen.
han mailar bilder av henne han tagit på landet och jag vill gärna se på dem och se ingenting mer än att han tar fantastiska foton, men det går inte. hur obetydligt, imaginärt, det än var. och hur över det än var när bilderna väl togs.
såklart inte. va fan, liksom.
så magen knyter sig och salivproduktionen sätter igång omedelbart.
och hjärtat slår hårdare och jag märker att jag håller andan. eller nej, hur jag andas stötvis ut genom näsborrarna. tungt.
för allt jag ser är hemliga telefonsamtal och smussel och osanning och äckliga mail och vidriga sms.
påstådda kvällspromenader runt huset som nu förstås alla blivit täckmantlar för att ringa henne.
och att det nu är meningen att allt ska återgå till vad som varit, eftersom, varför? ingenting hände? ingenting hände egentligen?
och jag hatar henne.
och jag hatar honom.
och jag hatar dem. som i dem. att de trodde, att hon trodde. att de var ett de.
och att jag var?
och vi är så långt ifrån varandra.
när vi borde vara nära, bygga något. förlåta. stanna i sängen.
och jag trodde att jag skulle se över, bortom det här, eller så tänkte jag bara inte på det.
för då var det inte det största problemet.
känner mig trött.
ledsen.