we're half awake in a fake empire.

dimman när jag vaknade låg så tjock att det inte gick att se ut genom fönstren.
det stämmer väl överens med hur jag känner mig.
tystlåten. enslig. bara halvt medveten.
jag skriver brev på franska, så gott jag kan, och har bara hoppet kvar. det är ju tydligen det som lämnar en sist.
har en lunchdejt senare, men jag tror att aptiten har tagit slut igen.
ser på min kropp i helfigursspegeln i hallen och den ser så bräcklig ut.
livsfarligt sårbar i sin...litenhet.
så lite mellan den och omvärlden.
ingenting som skyddar mig.
räknar till fem blåmärken och vill inte att de ska blekna, som om det betyder någonting eller gör skillnad men när allt är uppochner är detaljerna det enda som går att hålla i.
och jag håller telefonen i handen och fingrarna skriker efter att trycka på luren, att säga alla de rätta sakerna, som om det vore det. som var nyckeln. tänker irrationella saker som att franska är lösningen, om jag bara talar mer franska, gör snitslade banor i minnet över allt jag kunde borde gjort annorlunda. hållt honom hårdare. hållt lösare.
och så slumpas salut les amoureux fram och någonting hårt hållet gör sönder, on est pas fait des vivres ensamble. a demain viens toujours on peu trop vite. men också, ou même c'est soir on vas se dire que tout n'est pas perdu.
eller är det inte så?
min t-shirt doftar av honom och av hemma och av hans cigaretter och jag vill leta efter hans spår på min hud, but it wouldn't help.
tillsvidare är det bara stålsättning.