your lover is an actress, did you really think she'd stay?

idag kvittrar fåglarna som om det inte fanns någon morgondag.
jag är klar med mitt cv. ska laga vegetarisk lasagne och äppeltarte och har läst i fönstret och sovit länge, han låg i min famn och jag är så känslig för det som ligger i luften, men nu känns luften bra.
fast att hon, som i hon, inte vet att hon är ute ur leken för att jag är tillbaks.
utan hoppades att jag kunde fokusera på mina studier och att jag mådde bra, att hon själv märkt att människor kan vara missledande, underbara, komplexa och irriterande.
och det verkar som om ingenting tar riktigt slut och jag längtar alltid efter definitivitet, klarhet.
att göra enkla, stapelbara fyrkanter av allt som är besvärligt och spretar åt olika håll. som den här månaden.
packa ihop, ställa undan. vara klar med, över. snippsnappsnut.
hon ringde honom och, antar jag, undrade vad jag menade med mitt välönskningsmail.
ungefär som jag då på saint lazare och det går en rysning längs ryggraden när jag tänker på det.
och jag tycker synd om henne och jag blir trött på honom och på killar, pojkar, män i allmänhet som har så svårt för att vara raka.
säger att de ska ringa eller vad som helst i rädsla för att vi ska få ett sammanbrott om han säger som det är, I'm just not that into you. och kanske, kanske gråta, det värsta som finns, varje tjejs hemliga under bältet vapen. darrande läppar och hysteri.
men jag menar...har de aldrig hört talas om plåsterteorin?
och de flesta är inte värda besväret ändå. de förstår det bara inte.