we took ourselves out of our hands, we could not have explained danger better.

gjorde en tomatsoppa out of this world, ibland överraskas jag av min egen genialitet.
ibland av den totala motsatsen.
igår var vi i chèvreloup, arboritoriumet bredvid Versailleparken.
så många träd, så många märkliga träd.
vi tog foton, jag har börjat älska att fastna i hans lins - som om han gör mig, promenerade och var tystlåtna, så mycket vår i luften att vi drabbades av instant drowsiness.
jag lekte med tanken på att somna i det knähöga gräset under något passande träd, kanske äppel, med små vita blad fallandes över mig. fast det hade ju varit lite väl. tummelisa, snövit, askungen, tjuren ferdinand.
plötsligt började en orkester spela klassiskt, det dånade mellan stammarna i alléen där vi gick, fnissandes. jag tog ett par balettsteg. det var, förstås, väldigt filmiskt.
i lördags var det en soirée, the white party, lägenheten var klädd med bomull och bubbelplast och tallrikar med blomkål stod haphazardly utplacerade all over. naturligtvis fattade bomullen eld vid två tillfällen eftersom något ljushuvud (...) ställt värmeljus på den.
och jag märkte att även om hon och han och de är förpassade till det förflutna, så är det inte likadant heller. än.
jag fann mig själv vara den svartsjuka flickvännen som mätte dem han pratade med långa blickar från lätt hopknipta ögon. misstänksamma blickar fulla av äganderätt.
och det är ju inte henne jag vill vara, det är ju inte henne jag är.
så vi åkte hem och jag hade tårar av hälften ilska hälften skam hälften ledsamhet på kinderna och han kysste mig och lovade och je suis trés heureux avec toi.
när vi kom hem, redan i trappan, cochoneries för hela slanten.
jag är så easily lead astray.