are you gonna find out?

jag har fått en ny, personlig relation till otrohet.
och den är en slags besatthet.
jag måste relatera till det hela tiden. känna. känna med. personifiera mig.
som att det är jag. all världens bedragna människor.
skälvde till och klämde hans hand när barry kysste tjänsteflickan inför hennes ögon.
känner hur kroppen spänner sig, spjärnar emot inför terezas smärta, inför doften av sex i thomas hår och hjärtat skriker lite. inför orättvisan. för det onda. kompromissen och förlåtelsen. det omöjliga i förlåtelsen, eftersom den fodrar förnekelse av smärtan, av ilskan, av besvikelsen som byggt bo någonstans inne i bröstkorgen. eftersom förlåtelsen kräver att kunna se bortom allt det som är omöjligt att bortse från, omöjligt eftersom du älskar. att inte låtsas om ensamheten som ligger i att vara någon trogen som inte är det mot dig.
glömmer visst att jag varit på andra änden av den omöjligheten också, men vilken skillnad gör det nu.
och jag är för ung tror jag, för förälskad, för idealistisk för att konfronteras med den sortens besvikelse. egentligen. om jag hade ett val. alltså.
nu har jag ju inte det, så universalmedicinen tid är mitt säkraste kort.