and just when you mean to tell her that you have no love to give her,

then she gets you on her wavelenght
lets the river answer
that you've always been her lover

den är komplicerad, nästintill omöjlig, den här platsen där vi satt oss själva, han och jag.
när jag lämnade kyrkan igår och promenerade till triumfbågen, tog ettan till la défence, grät jag av skam.
för att jag gjort samma sak. och kanske ännu värre.
gjort illa den som älskade mig, ändlöst, och det finns ett ansvar i älskande, ett löfte och trots att man bara kan göra sitt bästa har jag svikit det ansvaret och det löftet och mest, förstås, honom.
som aldrig skulle drömt om att göra så mot mig. som förtjänade bättre. bättre än mig, än det jag kunde ge honom.
och jag stod tryckt mot tågets dörrar och grät inför paris alla kostymer för att jag inte ens kan säga förlåt.
för att han inte vet och nu är det försent.
skulle inte ge honom upprättelse utan förvandla honom till laughing stock. han som saknade och saknade mig.
och jag vill säga att du borde inte. du borde känt ilska, du borde hatat mig. då och kanske tillochmed nu. fortfarande. att det du minns, att det du tänker om oss, om mig, inte är helt sant. och jag tänker att du har rätt till hela bilden. för jag, jag har fått en hang up på sanningen.
hur man nu ska definiera någonting som skiftar, byter form, ständigt förändras.
men jag förstår att mina motiv inte är så ädla, att vad jag ser är mig själv i honom, den osynliga smärtan, det fula han inte vet någonting om. och jag, som inte kan vara arg, eftersom jag valt själv, vill att han ska vara det. och jag, som inte blivit bedd om ursäkt, vill be om hans förlåtelse. och jag, som vet så lite, vill att han ska få veta allt. ge honom möjligheten att, ja vadå? omvärdera. ha alla korten. att veta. och välja vad han vill med den vetskapen. vad jag vill.
och jag, nu idag, tar på skilsmässobarnsmanéer skulden på mina egna axlar eftersom han inte vill kännas vid den. inför mig.
och eftersom han ser sitt misstag, smärtan det orsakat, i mina tårar irriterar de honom och eftersom han hör anklagelse i varje fråga kan allt inte bara vara nous nous nous, när jag vill prata. och det gör det omöjligt. omöjligt för honom att vara ärlig.
omöjligt för mig att ens försöka förlåta, när jag inte vet vad det är som ska förlåtas.
så när han begraver gräver jag upp. petar och drar i det han vänder ryggen.
eftersom jag inbillar mig att verkligheten är lättare än vad som fantiseras fram. eller, hoppas kanske är ordet jag söker.
men också för att någonstans i den sörjan måste ju anledningen till vi, till oss, till att vi fortfarande är, ligga och vänta på att bli hittad.
någonting fint i all messiness.
och han vägrar ge det till mig.