I put my trust in you.

och så är vi här igen.
och trots att jag skrivit mig själv galen med tvivel, om just precis det här, är det ofattbart, obegripligt, ogreppbart att det faktiskt är såhär, igen.
jag kastar saker i väggarna och sedan viker knäna sig under mig.
flyter jag ut, blir osolid, en smärta och en trötthet och en ilska och en uppgivenhet som läcker ur mig, tränger sig ut ur porerna, förlorar förmågan att hålla mig upprätt, tron på att det spelar någon roll, hur kan du göra såhär mot mig, igen?
allt ryms i det ordet, igen.
en hel kropp fylld av besvikelse.
ett hjärta som äcklar mig för att du finns i dess varje skrymsle.
och en förlamning, en total paralys, jag orkar inte hantera tangenterna, mina fingrar är så väldigt, väldigt tunga.
som om allting som är jag har tagit slut, har runnit ut, gått upp i rök - försvunnit.
för jag orkade inte hålla det kvar och jag svek mig när jag tvingade mig själv att tro, för då såg jag inget alternativ.
annat än att försöka följa hjärtat, för det var den slags människa jag trodde att jag ville vara, som vågar och satsar för att hjärtat säger ja.
men hjärtat har ingen hjärna, uppenbarligen.
det finns allt att säga, att skriva, men det enda jag känner är bitterhet, och the reoccuring thought att jag måste vara lobotomerad som trodde att världens fegaste, räddaste människa plötsligt hade bestämt sig.
och jag tror att paralysen nåt hjärnan nu, för jag känner inte ett dugg.
på onsdag finns en sterlingbiljett för 100 €, jag tror jag flyttar hem.